Kallsvetten bryter fram över hela kroppen. Jag, som vanligtvis är ganska samlad av mig, skakar av nervositet. Den tryckande ångestkänslan som inte har lämnat mitt bröst för en sekund de senaste dagarna har intensifierats. Det är svårt att andas. 

Det lilla flygplanet kör i en luftgrop som gör att det rycker till. Reflexmässigt hugger jag tag hårdare om stången jag står bredvid. Mitt ansikte är kritvitt.

Jag tittar bort på Martin. Han är klädd i fallskärmshopparekläder och de stora glasögonen sitter uppe på hans huvud. Han inventerar spännena, känner och drar i dem. Hans puls ser nästan ut att vara lägre än vanligt. Min däremot dundrar så hårt att jag knappt hör de öronbedövande propellrarna. Han tittar upp mot mig och hans öppna, glada och ärliga ansikte ger mig ett stort leende. De vakna och alerta ögonen ser mig. Hela mig. Han skrattar. Jag tänker bara:

– Jävla Martin.

Det som är intressant med Martins CV är att han har arbetat som ljusarbetare. Då, på teatern, fick han möjlighet att hjälpa till att sätta ljus på berättelser. Jag tror dock att han, på ett sätt, fortsatte vara ljusarbetare även efter att han slutade på teatern. Men på det inre planet. Istället för att sätta ljus på en teaterscens berättelser sätter han ljus på sina och andras inre berättelser och mönster.

Att arbeta med att förstå sig själv och den plats vi befinner oss på är på ett sätt ett arbete med att föra fram våra innersta skuggor, falska berättelser och trosföreställningar om oss själva i ljuset för att syna dem. Ett inre ljusarbete och en ljusarbetares uppgift handlar ju om att sätta ljus på berättelser.

När man gjort det tillräckligt länge finns det till sist inte många skuggor kvar att lysa på, eller kanske snarare, skuggorna blir verkningslösa. Vi har en strålkastare att ta till så fort vi inser att skuggor kommer över oss.

Martin förklarar för mig att han nu förtiden kan gå i fällor och bli överväldigad av gamla mönster och berättelser om sig själv. Men att han alltid är redo med en strålkastare som han nästan per automatik kan lysa med. Det gör han genom att ställa frågor till sig själv:

– Vad är meningen med det här?

– Vad ska jag lära mig av det här?

– Vad har jag inte bearbetat som gör att detta kommer igång?

Det är lite kul att se Martin som på hundpromenad med sig själv. Han vet om att han har en energisk drivkraft som vill mycket och som kan manifestera mycket. Likt en energisk hund som springer runt överallt för att leta och lära känna världen. Men hunden hålls i ett koppel. Ett tydligt koppel som sammanlänkar hans energiska del med en annan del.

Den som håller i kopplet är en mycket lugnare del av Martin. En djupare del som lyser igenom det energiska. En del han har lärt känna genom sitt ljusarbete. En del som stillsamt och varsamt låter hunden springa omkring bäst den vill. Kanske rycker han till i kopplet då och då, när hunden är på fel väg.

Det är den djupare delen av Martin som för, som tar riktning och som i en maklig takt går vägen framåt. Lugnt och stillsamt. Men samtidigt med en energisk hund runt benen.

Med åren har den energiska delen av Martin lämnat över mer och mer till den djupare delen. Han vet att han är på rätt ställe och ser allt som en möjlighet att lära och utvecklas. Han har slutat forcera och istället tillåter han saker uppenbara sig runt honom.

Jag tror jag lovat mig själv att aldrig hoppa fallskärm. Varför skulle jag göra det? Vad vill jag bevisa? Men om någon skulle kunna få mig att omvärdera det skulle det vara Martin. Kanske för den tyngd han har inom sig som får mig att känna tillit till honom. Men framförallt för att han ställer frågan:

– Bottnar din ovilja till att kasta dig ut ur ett flygplan på flera kilometers höjd i rädsla?

-JAAA!?

– Är inte det fel drivkraft att leva ditt liv i?

Attans!

Han menar att vi måste vara uppmärksamma på våra val i livet. Vi behöver veta vad som bottnar i rädsla och vad som faktiskt bottnar i genuin nyfikenhet och glädje. Han tar det ett steg längre och ber oss genomskåda våra val, hur många av de bottnar i rädsla? Hur många bottnar i lust och glädje?

Rädsla kan prägla oss i mycket, allt från vilken utbildning vi väljer till vilket jobb vi går till. Men framförallt vilka val vi gör. Vi behöver lita mer på oss själva och följa vår egen väg bortom rädslan. Den djupare delen.

Det är nog det förhållningsättet som gjort att Martin genom åren kunnat släppa många av sina tidigare identiteter och tillåtit sig gå vidare. Som i ett trollslag blev han trött på att hoppa fallskärm och ville vidare, runt stod vänner och bekanta med förvånade miner. Sedan tröttnade han på att vara ljusarbetare på teatern, vänner och bekanta stod med förvånade miner igen. Därefter släppte han entreprenörsrollen och blev coach. Vägledd och trygg med ett djup som hjälper till att ta ut riktningen har han kunnat följa glädjen och nyfikenheten.

Det blir på ett sätt lärorikt att sadla om många gånger, det blir tydligare vad som hängt med i alla ombyten. Djupet. Ledsagaren.

Jag tänker på Morfeus i The Matrix. Martin och jag sitter i ett mörkt rum och han håller pedagogiskt fram en bild på ett isberg. En sådan bild där toppen sticker upp ur vattenytan men där isberget fortsätter under ytan och visar sig vara mycket större än det som syns ovan ytan.

Han ber mig välja, vill du leva som toppen av isberget? Eller vill du veta mer om hela isberget? Ett rött piller eller ett blått piller. Jag tvekar.

Rädsla eller öppenhet och nyfikenhet?

Attans!

Sedan förklarar han, med hjälp av kvantfysik, hur vi tror att vi är toppen på isberget, vi flyter runt i ett hav och träffar andra toppar som också tror att de endast är själva toppen. Vi hälsar på varandra och lever våra liv. Men kollar vi för en stund bortom ytan och går inåt kommer vi genast förstå att vi är mycket mer. Vi är enorma under ytan. Men Morfeus-Martin tar oss ett steg längre. Vad består isberget av? Vatten. Vad består havet av? Vatten. Vad består alla andra isberg som du ser framför dig av? Vatten.

– Okej så allt är vatten?

– Ja, allt är vatten, eller rättare sagt energi, det finns ingen separation, vill du ha en källa på det?

Sedan hänvisar han till de tiotusentals timmar han har forskat kring andlighet och kvantfysik. Att allt hör ihop är fakta. Allt annat är teori och antagande baserat på separation.

I framtiden tror jag att han kommer bjuda in ett gäng människor till att skapa och bygga något tillsammans. En fristad för öppenhet och diskussion långt ute i vildmarken. Jag kommer givetvis vara först i kön om att få hjälpa till. Jag kan se framför mig hur njutbart vi kommer ha det tillsammans. När vi lägger ner våra verktyg för dagen och sitter i de sista värmande strålarna från kvällssolen och dricker kall kombucha. Kanske ser vi tillbaka på dagens arbete med ett litet leende på läpparna. Men det kommer inte bli lätta läxor för mig.

Jag som väldigt osäker byggare kommer springa i ett till Martin som på ett frivilligt, ofrivilligt sätt har tagit på sig ledarrollen över arbetet. Problemet är bara hans sätt att vägleda mig i arbetet. Många vänder sig gärna till andra för att få svar men Martin vet att vi har svaren inom oss.

– Love, du har inte fått en svårare uppgift än vad du kommer klara av!

– Du har allt du behöver.

– Kanske måste du se problemet från ett annat håll?

– Det kommer gå bra om du bara släpper taget om det lite.

– Vad bra att det blev fel nu, då kan du lära dig av ditt misstag.

– Det kommer bli bra i slutändan.

– Jag skulle kunna säga hur jag hade gjort, men jag vill inte beröva dig möjligheten att prova själv.

– Försöker du har du redan misslyckats. Bara gör!

En riktigt bra dag med andra ord och inte alls frustrerande…

Ett kärleksfullt sätt att med lotsning låta oss lära av våra misstag. Det är så vi lär oss och det är så vi utvecklas. Men, som Albert Einstein sa, “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” och jag tror det är här Martin kommer sätta ner foten. Det är helt okej att göra misstag. Men när han ser dig göra samma misstag för hundrade gången, då kommer han nog ruska om dig ordentligt. För då vet han att det krävs ett nytt grepp.

I livet får vi provet direkt. Läxan lär vi oss i efterhand. När vi omfamnar det kommer vi kunna släppa lös oss själva och vår potential. När allt är en möjlighet att lära finns det inte längre något att tveka på. Eller hur? Men det krävs att vi agerar och vågar prova.

Det är här Martin glänser. Att inspirera och frigöra andra människors inneboende potential. Han gör det genom att lita och framförallt följa sin egen inneboende potential. Att alltid vara sig själv men också ställa sig åt sidan till förmån för den djupa delen och lita på att intuition och inre vägledning kommer hjälpa honom.

Han vill möta livet med öppenhet och nyfikenhet och inte låta rädsla stå i vägen och begränsa. Ibland har det handlat om att kapitulera inför sitt större djup och tillåta saker och ting vara vad de är och faktiskt gå vidare. Släppa taget trots att den energiska sidan vill kämpa på.

Han låter strävan efter att göra sitt högre val leda honom. Det vill säga inte ett val som är baserat på de rädslor eller begränsningar som vi har här och nu utan ett val som sträcker sig ut i det kosmiska och grundas i det obegränsade överflödet. Att förhålla sig till det gör att han kan möta hela livet som sin läromästare. Kanske är han på jorden för att lära något?

Trots frustration i stunden kan han ödmjukt lyssna och försöka förstå vad han behöver lära och lösa i livet, för att komma vidare. Vilka skuggor och berättelser hämmar och begränsar hans högre jag? Likt Donkey-Kong i tv-spelet måste vi besegra våra monster för att komma till nästa bana och nivå.

Tillbaka i flygplanet och svettpärlorna som rinner i mitt ansikte. Martin kommer leende fram till mig. Han inventerar min sele och fallskärm. Han går systematiskt och metodiskt igenom alla persedlar. Han klappar mig på axeln och kramar mig. Vi tittar in i varandras ögon. Han frågar:

– Är du redo?

Jag svarar:

– Nej för FAN!

Han bara skrattar åt mig. Bara gör, försök inte. Han vet att jag redan har gjort valet och oavsett vad jag säger för att förminska mig kommer han trots allt lotsa mig. Han är här för att hjälpa, lotsa och väcka vår nyfikenhet och öppenhet.

Tre minuter kvar. Jag känner för att kräkas. Han går fram till dörren och öppnar den. Vinden fyller planet och drar tag i oss. Jag håller hårdare i stången men Martin ställer sig bredbent och omfamnar luften. Han blundar och njuter av stunden.

Morfeus-Martin går fram till mig och sträcker fram handen.

– Då är det dags att kasta dig ut.

Jag släpper långsamt taget om tryggheten och fattar tag i hans hand. Han leder mig till dörren och säger:

– Du vet, om du dör, så lovar jag att hitta dig i nästa liv.

– FAN I HELVETETS JÄVLA SKIT. Skriker jag samtidigt som Martin hoppar efter.

Tack Martin!